Vacaciones en Chile

Hej alla som brukar titta in i bloggen.
Ville bara ursäkta mig för frånvaron. Jag reser runt i Chile 2 veckor och har inte riktigt tid att blogga. Istallet lägger jag upp de senaste bilderna och lovar att skriva mer till helgen.

Chao chao

Marcos Bajmer, hau are ju?

Det hela började gå av staplarna när jag valde att bära en namnbricka i sjukhuset någon gång i mitten av januari. Första veckorna hade jag helt enkelt glömt att bära den och då var det bara utvalda personer som visste mitt namn och använde det med måttlighet. Nu hade jag emellertid också lärt känna lite chilenska "internos", som motsvarande AT heter här, och den här berättelsen handlar om språklig diskriminering och frustration.  

Min namnbricka bär namnet "Marcus Weimer", känns logiskt... Hursomhelst har jag inte riktigt lyckats utröna varför alla måste kalla mig vid mitt förnamn OCH mitt efternamn varje gång de ser mig. Gör de sig lustiga eller vill de vara lite roliga eller vet de inte vad de ska säga? Jag tror det började på akuten där Dr. Grajeda (som är en historia för sig) såg min namnbricka och läste mitt namn rakt av med klar spansk prägling: "Marcos Bajmer". Spansktalande folk är ju kända för att inte göra någon skillnad mellan v och b, men det kändes inte helt rätt "Marcos Bajmer". Det fortsatte under nattjouren och de andra internos snappade väl upp det men jag känner inte för att bära ett förlöjligat namn så nu uppstod ett slags konflikt. Alla internos jag möter i sjukhuskorridorerna säger "Marcos Bajmer" varje gång de ser mig, varvid jag försöker göra narr av dem (för att känna mig bättre) genom att säga deras namn på ett fjolligt gringo-sätt t ex "Filipe Cabrera" med amerikansk slang.

 Därtill kommer att de absolut vill tala engelska med mig varvid jag försöker poängtera att jag är svensk och tysk och de språk vi talar där är svenska och tyska.  Så när jag försöker göra narr av dem genom att "för-engelska" deras namn leder det helt enkelt det till att de börjar prata engelska, "hau are ju man?"

Det är fördömt, en circulus vitiosus som inte kommer att sluta. Deras vilja att visa att de kan engelska inför mig och min stolthet som kräver att jag förlöjligar dem när de förlöjligar mig. 

Jag har försökt allt. Jag har sagt att det räcker att kalla mig Marcus. Jag har sagt att det vore bättre om ni bara kallade mig Marcus... men nej då. Även om jag träffat Ramon för två minuter sedan i ett annat rum så kommer han ändå att kalla mig "Marcos Bajmer" när han nu stöter på mig i korridoren... satan också. Så är och förblir man helt enkelt "gringo" här i Sydamerika. 

Hur bra min spanska än vore och hur länge jag än vore hä så är jag "gringo" och det leder otvivelaktigt till ett slags utanförskap som i det här fallet demonstreras genom Filipe och Ramon kallar mig vid mitt hela ospanska namn varje dag... 

Filosofisk slutsats:

Marcos Bajmer, hau ar ju

gracias, estoy bien, y tu?

Marisol den andra / Marisol la mejor

Inte alla som heter Marisol är jobbiga och nervretande. 

Inte heller alla som heter Marisol bor i Cancún halva året och badar i en ljummen pool. 

De flesta som heter Marisol jobbar nog hela tiden och har inte många pesos till övers för extrautgifter. 

Det här får bli historian om Marisol, den väldigt vanliga ovanliga chilenskan av vad jag kan bedöma... 

Det hela gick av stapeln den fjärde december 2007. Det var första dagen i Concepcion och Christina och jag hade irrat runt i sjukhuskorridorer, väntat på olika läkare som inte hade en aning och därefter gett upp för dagen och gått hem eftersom jag tror vi också var lite chockade av hela situationen. Hem i det här fallet kan likställas med en sjabbig lägenhet men bär det officiella namnet "Hostal Antuco" och kostade stolta 9000 pesos varje natt. Faktiskt närmare 100 spänn...  Hursomhelst gick man in en galleria för att komma till vårt vandrarhem som sen låg längst upp, längst bort men man ska inte klaga. Vi ringde på framför nere vid gallerdörren och gick upp till tredje våningen och när vi ringde på den andra dörren öppnades den med ett stort leende och jag kunde inte låta bli att bli lite kär. Där stod en liten 40-nånting år gammal chilensk dam med lockigt hår och ett brett leende och sa "hola". Jag föll genast in i en konversation med "la senora" och fick till exempel veta att hon lyssnar till namnet Marisol och att hon gärna röker en och annan cigarett i sitt kök där hon annars stryker kläder och lagar frukost. 

Jag som tänkte sluta röka blev förstår genast sugen och så började vårat "1 cigg om dagen"- förhållande. Varje dag jag kom hem från sjukhuset hängde jag med Marisol i köket och rökte en, bara en, cigg och sjabbade på spanska. 

Jag berättade om Sverige, om Tyskland, om läkarstudier, om flickvänner. Hon berättade om sin son som kommit in på läkarlinjen, om sin dotter som har för stora bröst och vill spara pengar för att förminska dem, om hur hon ensam knegat och försörjt sina barn eftersom pappan stack. Två olika världar men en slags förbindelse över personkemi och framför allt glimten i ögat. Ett ständigt leende på läpparna och nära till skratt. Gött... 

Fredagen efter detta hade jag hittat en lägenhet och det var dags att flytta. Vi betalade och jag tog avsked med den obligatoriska kindpussen och sa att jag kommer förbi och hälsar på någon gång. Säkert skrattade hon men jag sa att det gör jag visst det. 

Hursomhelst gick jag dit veckan efter och vi tog en cigg och pratade som vanligt. 

Jag tror först det var då det blev klart för mig varför hon inte trodde att jag skulle komma. För när vi satt där och småskrattade kom ägarinnan förbi, "la senora" som Marisol kallat henne med en betoning som när man talar om KATO i bröderna lejonhjärta. Marisol var tvungen att prata lite med henne men jag satt och väntade och sen berättade hon att ägarinnan sagt åt henne att hon inte skulle ha kontakt med kunderna dvs inte prata med dem utan lämna dem ifred. Tråkig inställning men ett klart ställningstagande vad gäller värdesättning också. I det ögonblicket kändes det lite underligt och synd att det blev så tydligt för Marisol att det var konstigt att jag kom och hälsade på. Visst hon sa fortfarande ni till mig men allt var avslappnat, men här kom ägarinnan och förbjöd Marisol att prata med mig. Dessutom tillhör jag väl ett annat skikt i Chile som inte har mycket kontakt med vandrarhemsanställda. Marisol jobbar 6 dagar i veckan och jag vill inte veta hur lite hon tjänar. 

Vi talade klart och jag tog avsked. 

Sen blev det som jag befarat. Jag jobbade mer och fick nya vänner i sjukhuset och i lägenheten och det var inte förrän i förrgår som jag tog mig tid att hälsa på Marisol igen. 

Hon blev utom sig glädje och jag också för den delen. La senora var borta och jag har slutat röka så vi fick nöja oss med att bara prata och inte bolma. Men det kändes skönt och jag tvingade henne att säga du till mig. I det hela var det som att övertala henne till att inte ta mig

 på för stort allvar, men det är svårt att finna sig tillrätta i ett klassat samhälle även om man tillhör de som behandlas bra utan att man gjort något för att förtjäna det. Marisol förtjänar mer respekt än jag hittills, men det är

 det ingen som tar hänsyn till...

Jag tror jag bjuder henne på mat innan jag åker härifrån. 

Kanske hennes dotter med F-kupa kan hänga med...  ;)

Filosofisk slutsats: 

Marisol och Marisol

den ena är snäll, den andra ett troll

Epilog / Tanten i Panama, eller la tia de Panama

Epilog: Jag gillar inte att läsa bloggar men jag gillar att skriva ibland. Jag gillar inte att skriva när andra vill att jag ska skriva men jag gillar att höra att någon gärna läser det jag skriver. 

Så därför tänkte jag ändå börja blogga lite eftersom farsgubben och syster Majsan tycker att jag ska skriva mer. Voilà quoi...  

Tanten i Panama, la tia de Panama

Det hela gick av stapeln den 2. december 2007 klockan 9 på morgonen i Panama City, Panama. Jag var trött, för jävligt trött! Jag hade rest sedan klockan 7 på morgonen dagen innan, därtill tidsskillnaden och framför allt en natt på JFK Airport på golvet vid närmsta strömkälla (för att åtminstone kunna se på Sponge-Bob).  Hursomhelst hade jag släpat mig ur planet i Panama, köpt en sliskig empanada och en varm Coca Cola och med dessa attiraljer i handen hittade jag den perfekt platsen alldeles intill gaten där planet till Santiago skulle ombordstigas. Gött vettu! En trevlig nickning till tanten som satt bredvid mig, aj då...

"hola joven" kan direktöversättas med - nu ska vi prata!! 

Aj då... på flyget mellan Zürich och Washington hade jag hamnat bredvid en alldeles lagom kristen dam från North Carolina som berättat om sitt jobb som missionär i Afrika och skänkte mig en bibel inbunden i läder innan vi gick skilda vägar. Intressant och tack så mycket, men nu kände jag inte för att prata. Min spanska var inte toppen men det verkade som om hon gillade det. Jag förstod vartannat ord till en början. Pensionär, trevligt. Från Santiago, trevligt... dit ska jag också. Bor i Cancún halva året, trevligt. Hur var årets spring break? 

Vi utbytte lite trevligheter och jag lyckades i alla fall klämma fram att jag skulle till Chile och göra motsvarande AT på ett sjukhus och att jag inte kommer från Schweiz utan från Sverige.

"El vuelo a Santiago bla bla..." ropade flygvärdinnan i mikrofonen och jag kände att nu var jag räddad. Jag hade fixat en fönsterplats=sovplats sista flyget och nu var det dags att knoppa. Jag harklade fram ett tack och "ha sido un placer" och gick nerför den för övrigt soldränkta glasgången som fungerade som en slags bastu in i planet och tog artigt plats invid mitt fönster. Plats 9A. Platsen mellan mig och den hårlösa 40-åringen vid gången var tom så nu var det upplagt för sova. 

Vi lyfte och maten serverades efter en dryg halvtimme. Jag lyssnade på Manu Chao för att "lära mig spanska" och jag hann inte mer än ge ifrån mig brickan innan jag såg ett bekant ansikte närma sig. Marisol (som jag lärt mig att hon hette) hade egentligen platsnumret 20F, vilket jag glatt hade uppmärksammat innan, men nu hade gamen fått syn på sitt as och det var inget snack om att hon skulle byta plats. Så fick det bli... 9B

Nu vet jag att Marisol brukar grilla med sin familj i Santiago på julafton. I Cancún dricker hon kaffe med sina väninnor och hennes systerdotter kommer förbi ibland med sina döttrar för att de gillar poolen hon har där. Jag tror det var så i alla fall, men mitt öra började blöda efter den första timmen. Som tur var hade jag min dator med mig och lyckades ta en bild på henne med "kläm ihop" effekten. Det känns som den är mer ärlig än vad en normal bild hade varit. 

Förlåt mig Marisol. Egentligen är du säkert en trevlig "tia" men jag var inte upplagd. Därför skriver jag denna beska berättelse om dig. 

Men en sak är säker: det räcker

med ett par glasögon och man kan inte ha solglasögon utanpå vanliga glasögon!

Troligtvis kommer jag aldrig att se dig igen men jag kommer alltid att se dig som min andra inkörsport till spanskan (efter Barry Graham) eftersom du talade oavbrutet i 3,5 timmar och i slutändan tror jag det hjälpte mig. 

Gracias! 

Filosofisk slutsats: 

Är du trötter på transit i Panama

så passa dig för tanter, jävla anamma