Epilog / Tanten i Panama, eller la tia de Panama

Epilog: Jag gillar inte att läsa bloggar men jag gillar att skriva ibland. Jag gillar inte att skriva när andra vill att jag ska skriva men jag gillar att höra att någon gärna läser det jag skriver. 

Så därför tänkte jag ändå börja blogga lite eftersom farsgubben och syster Majsan tycker att jag ska skriva mer. Voilà quoi...  

Tanten i Panama, la tia de Panama

Det hela gick av stapeln den 2. december 2007 klockan 9 på morgonen i Panama City, Panama. Jag var trött, för jävligt trött! Jag hade rest sedan klockan 7 på morgonen dagen innan, därtill tidsskillnaden och framför allt en natt på JFK Airport på golvet vid närmsta strömkälla (för att åtminstone kunna se på Sponge-Bob).  Hursomhelst hade jag släpat mig ur planet i Panama, köpt en sliskig empanada och en varm Coca Cola och med dessa attiraljer i handen hittade jag den perfekt platsen alldeles intill gaten där planet till Santiago skulle ombordstigas. Gött vettu! En trevlig nickning till tanten som satt bredvid mig, aj då...

"hola joven" kan direktöversättas med - nu ska vi prata!! 

Aj då... på flyget mellan Zürich och Washington hade jag hamnat bredvid en alldeles lagom kristen dam från North Carolina som berättat om sitt jobb som missionär i Afrika och skänkte mig en bibel inbunden i läder innan vi gick skilda vägar. Intressant och tack så mycket, men nu kände jag inte för att prata. Min spanska var inte toppen men det verkade som om hon gillade det. Jag förstod vartannat ord till en början. Pensionär, trevligt. Från Santiago, trevligt... dit ska jag också. Bor i Cancún halva året, trevligt. Hur var årets spring break? 

Vi utbytte lite trevligheter och jag lyckades i alla fall klämma fram att jag skulle till Chile och göra motsvarande AT på ett sjukhus och att jag inte kommer från Schweiz utan från Sverige.

"El vuelo a Santiago bla bla..." ropade flygvärdinnan i mikrofonen och jag kände att nu var jag räddad. Jag hade fixat en fönsterplats=sovplats sista flyget och nu var det dags att knoppa. Jag harklade fram ett tack och "ha sido un placer" och gick nerför den för övrigt soldränkta glasgången som fungerade som en slags bastu in i planet och tog artigt plats invid mitt fönster. Plats 9A. Platsen mellan mig och den hårlösa 40-åringen vid gången var tom så nu var det upplagt för sova. 

Vi lyfte och maten serverades efter en dryg halvtimme. Jag lyssnade på Manu Chao för att "lära mig spanska" och jag hann inte mer än ge ifrån mig brickan innan jag såg ett bekant ansikte närma sig. Marisol (som jag lärt mig att hon hette) hade egentligen platsnumret 20F, vilket jag glatt hade uppmärksammat innan, men nu hade gamen fått syn på sitt as och det var inget snack om att hon skulle byta plats. Så fick det bli... 9B

Nu vet jag att Marisol brukar grilla med sin familj i Santiago på julafton. I Cancún dricker hon kaffe med sina väninnor och hennes systerdotter kommer förbi ibland med sina döttrar för att de gillar poolen hon har där. Jag tror det var så i alla fall, men mitt öra började blöda efter den första timmen. Som tur var hade jag min dator med mig och lyckades ta en bild på henne med "kläm ihop" effekten. Det känns som den är mer ärlig än vad en normal bild hade varit. 

Förlåt mig Marisol. Egentligen är du säkert en trevlig "tia" men jag var inte upplagd. Därför skriver jag denna beska berättelse om dig. 

Men en sak är säker: det räcker

med ett par glasögon och man kan inte ha solglasögon utanpå vanliga glasögon!

Troligtvis kommer jag aldrig att se dig igen men jag kommer alltid att se dig som min andra inkörsport till spanskan (efter Barry Graham) eftersom du talade oavbrutet i 3,5 timmar och i slutändan tror jag det hjälpte mig. 

Gracias! 

Filosofisk slutsats: 

Är du trötter på transit i Panama

så passa dig för tanter, jävla anamma