Marcos Bajmer, hau are ju?

Det hela började gå av staplarna när jag valde att bära en namnbricka i sjukhuset någon gång i mitten av januari. Första veckorna hade jag helt enkelt glömt att bära den och då var det bara utvalda personer som visste mitt namn och använde det med måttlighet. Nu hade jag emellertid också lärt känna lite chilenska "internos", som motsvarande AT heter här, och den här berättelsen handlar om språklig diskriminering och frustration.  

Min namnbricka bär namnet "Marcus Weimer", känns logiskt... Hursomhelst har jag inte riktigt lyckats utröna varför alla måste kalla mig vid mitt förnamn OCH mitt efternamn varje gång de ser mig. Gör de sig lustiga eller vill de vara lite roliga eller vet de inte vad de ska säga? Jag tror det började på akuten där Dr. Grajeda (som är en historia för sig) såg min namnbricka och läste mitt namn rakt av med klar spansk prägling: "Marcos Bajmer". Spansktalande folk är ju kända för att inte göra någon skillnad mellan v och b, men det kändes inte helt rätt "Marcos Bajmer". Det fortsatte under nattjouren och de andra internos snappade väl upp det men jag känner inte för att bära ett förlöjligat namn så nu uppstod ett slags konflikt. Alla internos jag möter i sjukhuskorridorerna säger "Marcos Bajmer" varje gång de ser mig, varvid jag försöker göra narr av dem (för att känna mig bättre) genom att säga deras namn på ett fjolligt gringo-sätt t ex "Filipe Cabrera" med amerikansk slang.

 Därtill kommer att de absolut vill tala engelska med mig varvid jag försöker poängtera att jag är svensk och tysk och de språk vi talar där är svenska och tyska.  Så när jag försöker göra narr av dem genom att "för-engelska" deras namn leder det helt enkelt det till att de börjar prata engelska, "hau are ju man?"

Det är fördömt, en circulus vitiosus som inte kommer att sluta. Deras vilja att visa att de kan engelska inför mig och min stolthet som kräver att jag förlöjligar dem när de förlöjligar mig. 

Jag har försökt allt. Jag har sagt att det räcker att kalla mig Marcus. Jag har sagt att det vore bättre om ni bara kallade mig Marcus... men nej då. Även om jag träffat Ramon för två minuter sedan i ett annat rum så kommer han ändå att kalla mig "Marcos Bajmer" när han nu stöter på mig i korridoren... satan också. Så är och förblir man helt enkelt "gringo" här i Sydamerika. 

Hur bra min spanska än vore och hur länge jag än vore hä så är jag "gringo" och det leder otvivelaktigt till ett slags utanförskap som i det här fallet demonstreras genom Filipe och Ramon kallar mig vid mitt hela ospanska namn varje dag... 

Filosofisk slutsats:

Marcos Bajmer, hau ar ju

gracias, estoy bien, y tu?