AF, SOB, SSCP, MI, PSVT, p-inversion in V1

Det hela gick av stapeln idag och jag måste bara sjunga ett lovord till amerikanska utbildnings- systemet. Klockan åtta noll noll var det dags att visa sig på avdelningen för kardiologi på Rhode Island Hospital. Där fanns en dam som gav ut sökare och till och med visste att jag skulle komma, vilket inte alltid är fallet. Därefter söktes genast ansvarig "fellow" upp, som är motsvarande 3 års ST och är ansvarig för utbildningen. 

Venkat hette den lilla indiern som var otroligt trevlig och visade oss runt överallt där det fanns något viktigt att se. Jag väntade på att han skulle säga att vi skulle göra något tråkigt för att han inte hade tid för oss men det otroliga var att detta aldrig hände under hela dagen. Istället gick han igenom 15 EKG (för icke-medicinare, den konstiga klottriga lappen ovan) med oss och förklarade tills jag och min kollega blev snurriga i huvudet. Sen tog han oss till en patient med förmaksflimmer och jag fick tolka på spanska. I princip hittade han på givande saker hela dagen och detta kanske inte låter som något speciellt, men faktum är att inte i något sjukhus jag varit har ST-läkare haft så mycket tid för studenterna. 

Sen skrev han ut en case-review som läxa samt 10 EKG som vi ska interpretera tills imorgon. 

Sorry för ett relativt tråkigt blogginlägg, men kanske någon mer än farsgubben tycker det låter fint. God bless america, som de brukar säga  ;)

Filosofisk slutsats:

Om R i II:an är positiv

finns det alltid lite hopp om liv

Tankar om organisation / Chile vs. USA

Det hela gick av stapeln i förrgår när jag påmindes om vad det innebär att ha en fungerande administration och organisation. Jag fick ett trevligt mail av Hilary, som jobbar i administrationen på Brown University, som bad mig komma och hämta ett "welcome-package" i hennes kontor. Jag stapplade dit, trots att jag just kommit hem och bytt till home-clothing bestående av shorts och t-shirt, och möttes av en trevlig dam i ett trevligt kontor med godis på bordet. Jag åt lite godis och försågs med en ungefär 0,5 kilo papper med allt vad det var:

- kartor över Providence och sjukhuset

- busslinjer och tider

- kursplaner med ansvariga handläggare samt emailadresser

- inbjudan till tyska klubben

- var jag skulle hämta mitt intyg om fyra månader

Jag tuggade på min karamell och småpratade med Hilary som började rada upp alla instanser som jag var tvungen att uppsöka för att skriva in mig, få mitt Brown-ID, som jag kan åka buss gratis med, samt fixa vit rock och sökare i sjukhuset... Kanske tappade jag koncentrationen på vägen men jag var helt klart imponerad.

Mina tankar seglade genast iväg 9000 kilometer söderut, där min första dag vid Universidad de Concepcion såg ut som följer. 

Jaha, du är utbytesstudent. Vänta ska vi se... ja, gå upp till fjärde våningen, där är kirurgerna.---- Hej, har ni vit rock med er? 

- Si

- Bra då kör vi! Ta på er rocken och häng med in i sjukhuset. Ingen introduktion, ingen information, ingen kursplan... bara rock´n roll. 

Filosofisk slutsats:

Planera och organisera

dela ut papper och domdera

men konstigt nog, tro´t eller ej

det funkar ändå, vare sig

Europeisk Geografi / Donde está Francia

Det hela gick av stapeln för två veckor sedan, när jag och min franska kollektivkompis Julien satt och hängde i vardagsrummet med en varsin dator för att fördriva tiden under siestan. Jag råkade slinka in på en sida som heter "purposegames", där man kan fördriva alltför mycket tid genom att spela små korta spel som ändå i slutändan är lärorika. Jag började med Europas länder. Spelet nämner ett namn och man ska klicka på rätt land och försöka svara rätt så fort som möjligt. För mig gick det väl skapligt, men lite skraltig är man väl när det närmar sig Armenien och Moldavien etc. Julien hade lite problem med Serbien och Makedonien. I denna stund kom Kelly, våran kvinnliga inneboende hem och vi som redan talat om hur lite chilenare eller för all del gringos (amerikanare) vet om europeisk geografi såg genast till att Kelly tog detta testet. 

Kelly satte väl en 25 %... Spanien, Portugal och England gick hem men Frankrike låg i Polen och Sverige i Serbien. Ett gott skratt senare kom jag att tänka på att jag kanske inte vet så mycket om Afrikas eller Sydamerikas geografi heller? Så Julien och jag spenderade en och annan timme till på att tävla i olika geografispel och insåg att vi kanske inte var så klockrena som vi trott. 

Därför lägger jag upp den här länken för alla som brukar skratta om dålig kännedom om europeisk geografi. Vad vet vi svensken om Sydamerikas geografi? 

http://www.purposegames.com/game/countries-of-south-america-quiz

 

Filosofisk slutsats:

Europeisk geografi är för oss

som att leka med en kloss

men när det gäller Sydamerika

är vi då lika bra?

p.s. notera gärna resultat i procent och namn som kommentar d.s.

Welcome to the USA

Det hela gick av stapeln i morse klockan halv tre på morgonen. Jag var dödstrött och ledsen över att ha lämnat Chile. Hade redan rest 26 timmar och landade äntligen i New York, där jag på något sätt skulle hitta ett sätt att ta mig till Providence, Rhode Island. Så jag gick till "ground transportation" disken och började förhandla lite med alla som vill erbjuda en någon slags billig resa. Det är väl en sak man vant sig vid efter Sydamerika i alla fall, att förhandla... En trevlig kort svart man med röd rock drog till med 25 dollar från JFK till Port Authority, som är busterminalen alldeles intill Times Square. Ok, tänkte jag, dollarkursen är usel och även om det är dyrare än bussen är det skönt att få med sig alla väskor och slippa trängas på en buss. 

Så jag och en annan passagerare från Sydkorea gick med honom ut till hans bil och för att bekräfta varje fördom och för att ge mig den totala amerikanska välkomsthälsningen tro fan att det var en 10 meter lång vit limousine!! 

Så där satt jag, liten läkarstudent från Sveg, och åkte lång vit limo från JFK till Manhattan. Det var precis det som jag varit rädd för när jag lämnade Sydamerika; att jag inte skulle gilla allt det där glassiga, storartade, amerikanska. Jag gillade det inte heller, men jag var tvungen att skratta hela vägen och inte minst när han stannade vid bussterminalen och jag klev ut och satte på mig ryggsäcken, tog min väska och gick in i bussterminalen...

God bless america

Filosofisk slutsats:

Om du ser en limosin i New York som passerar

tro inte att en kändis är ute och paraderar

det kan lika gärna te sig

att är Mackan från Sveg

Kiltros

Det hela började när jag en sen kväll i december gick förbi sjukhuset på vägen hem från en pub. Det var en varm och skön sommarkväll i Concepcion och jag hade väl tagit en två tre öl, inte mer. Plötsligt började fem hundar skälla samtidigt ungefär 2 meter bredvid mig. Jag blev livrädd men märkte sen att de stod bakom ett staket, inne på sjukhusområdet. Det låg lite gamla ben där som de säkert brukade tugga på och jag blev lugn igen och gick vidare. Det bor väl ungefär en 5-8 hundar på sjukhusparkeringen... Hursomhelst var det min första "kiltrokontakt". Kiltro betyder hemlös hund och ända sedan jag fick upp ögonen för det har jag insett att det finns massor av dem här i Chile. Alla sorter och alla blandningar springer runt på gatorna i alla chilenska städer och vissa matas och vissa inte. Det finns två berättelser om kiltros värda att nämna. 

Den första utspelade sig i sjukhuset i Concepcion inte länge efter jag lärt mig ordet kiltro. En gammal trevlig dam med inflammation i gallblåsan frågade mig hela tiden om hon skulle kunna få åka hem snart. Visst finns det inte många som vill stanna i sjukhuset längre än nödvändigt men den här damen var faktiskt sjuk. Så tredje dagen i rad som hon frågade mig om hon inte skulle kunna få åka hem snart passade jag på att fråga om det var något speciellt hon behövde göra hemma eftersom hon verkade ha så bråttom hem. "Jo, det är så att jag har 5-6 kiltros som jag matar varje dag och varje dag jag är här får de ingen mat". Det tyckte jag var gulligt och vi snackade mest om hundar de dagarna hon var kvar och när hon till sist gick bad jag henne hälsa sina kiltros. 

Den andra historien handlar om hur smarta gatuhundar egentligen är (och hushundar också förstås). Men ibland verkar det som om nöden får de att utveckla ett sinne som man brukar kalla "street-cleverness" även i människovärlden. Detta skedde i Punta Arenas där jag åt frukost på ett fik som hade svängdörr och det tog inte lång tid innan en kiltro tyckte att det luktade bröd och vågade sig in genom svängdörrarna. Där satte han sig i hörnet intill vårat bord och vägrade röra på sig när personalen kom för att sjasa ut honom. De försökte allt men till och skurmoppen ledde bara till att han gick till nästa hörn, för han visste vad han ville. När de till sist inte hade något annat val än att locka honom med en fralla gick han självfallet rakt ut och försvann i vimlet. 

Själv blev jag imponerad och hade genom min hundpassion börjat fotografera alla kiltros jag såg nere i Patagonien. Det fanns helt enkelt massor av dem! 

Ibland sprang det klungor med 10 hundar längs gatorna och lekte och ibland låg flera stycken tillsammans och sov. Jag märkte att de bor i särskilda kvarter eftersom man ser samma hundar varje dag och alla gillar att ligga i solen och sova... 

Här är en länk till min slideshow om "Kiltros de Patagonia"

http://youtube.com/watch?v=IcZUiFBOgrg

Filosofisk slutsats:

Kiltros äter vad som helst

men egentligen tar de allra helst

en nybakad fralla "to go"

utan att betala nå

el Negro

Det hela gick av stapeln när jag satte maten i halsen för drygt två månader sedan. Jag hade lagat lite pasta med grönsaker som vanligt och satte på tvn. Som tur var visade de fotboll och jag drog upp volymen för att lära mig mer spanska (jag vet att det finns andra sätt att lära sig spanska också, men vem gillar inte fotboll).

Hursomhelst spelade väl två argentiska lag och kommentatorn pladdrade på om passningar och inlägg men jag lade märke till ett återkommande ord som jag uppfattade som en spelares efternamn: "el negro". Jag tänkte lite extra på det när spelaren fick tag i bollen lite senare och passade på att titta på namnet på tröjan: "Gonzalez"

Jaha, hur gick nu detta ihop? Kan det verkligen vara så att kommentatorn är så rasistisk att han säger neger varje gång den mörkhyade spelaren får tag i lädret? I en liten spelpaus visade de en tjock åskådare som åt korv och då passade han på att påpeka att han vore beredd att betala för att se honom äta, så tjock var han och så underhållande med... vad är nu det här tänkte jag.

När jag svalt maten jag satt i halsen frågade jag min rumsgranne Cristian ("el negro") vad det nu betydde att man kallade alla "negro" i tv och han berättade att i Chile är det alls inte ett så negativt belastat ord som i Europa eller USA där "neger" eller "nigger" inte är överdrivet artiga ordval. Själv hade jag inte funderat över varför jag kallat Cristian för "negro" eftersom det är hans smeknamn och alla kallar honom det. Men det är väl inte mer än att säga svart efter som negro betyder svart på spanska. Vi har väl en annan tv-kultur i Sverige helt enkelt, där man inte säger "där får svartingen bollen och springer fort över planen, passar till negern"... 

Filosofisk slutsats:

"Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk"

Arne Hägerfors, VM - 94, Sveriges Television