Kiltros

Det hela började när jag en sen kväll i december gick förbi sjukhuset på vägen hem från en pub. Det var en varm och skön sommarkväll i Concepcion och jag hade väl tagit en två tre öl, inte mer. Plötsligt började fem hundar skälla samtidigt ungefär 2 meter bredvid mig. Jag blev livrädd men märkte sen att de stod bakom ett staket, inne på sjukhusområdet. Det låg lite gamla ben där som de säkert brukade tugga på och jag blev lugn igen och gick vidare. Det bor väl ungefär en 5-8 hundar på sjukhusparkeringen... Hursomhelst var det min första "kiltrokontakt". Kiltro betyder hemlös hund och ända sedan jag fick upp ögonen för det har jag insett att det finns massor av dem här i Chile. Alla sorter och alla blandningar springer runt på gatorna i alla chilenska städer och vissa matas och vissa inte. Det finns två berättelser om kiltros värda att nämna. 

Den första utspelade sig i sjukhuset i Concepcion inte länge efter jag lärt mig ordet kiltro. En gammal trevlig dam med inflammation i gallblåsan frågade mig hela tiden om hon skulle kunna få åka hem snart. Visst finns det inte många som vill stanna i sjukhuset längre än nödvändigt men den här damen var faktiskt sjuk. Så tredje dagen i rad som hon frågade mig om hon inte skulle kunna få åka hem snart passade jag på att fråga om det var något speciellt hon behövde göra hemma eftersom hon verkade ha så bråttom hem. "Jo, det är så att jag har 5-6 kiltros som jag matar varje dag och varje dag jag är här får de ingen mat". Det tyckte jag var gulligt och vi snackade mest om hundar de dagarna hon var kvar och när hon till sist gick bad jag henne hälsa sina kiltros. 

Den andra historien handlar om hur smarta gatuhundar egentligen är (och hushundar också förstås). Men ibland verkar det som om nöden får de att utveckla ett sinne som man brukar kalla "street-cleverness" även i människovärlden. Detta skedde i Punta Arenas där jag åt frukost på ett fik som hade svängdörr och det tog inte lång tid innan en kiltro tyckte att det luktade bröd och vågade sig in genom svängdörrarna. Där satte han sig i hörnet intill vårat bord och vägrade röra på sig när personalen kom för att sjasa ut honom. De försökte allt men till och skurmoppen ledde bara till att han gick till nästa hörn, för han visste vad han ville. När de till sist inte hade något annat val än att locka honom med en fralla gick han självfallet rakt ut och försvann i vimlet. 

Själv blev jag imponerad och hade genom min hundpassion börjat fotografera alla kiltros jag såg nere i Patagonien. Det fanns helt enkelt massor av dem! 

Ibland sprang det klungor med 10 hundar längs gatorna och lekte och ibland låg flera stycken tillsammans och sov. Jag märkte att de bor i särskilda kvarter eftersom man ser samma hundar varje dag och alla gillar att ligga i solen och sova... 

Här är en länk till min slideshow om "Kiltros de Patagonia"

http://youtube.com/watch?v=IcZUiFBOgrg

Filosofisk slutsats:

Kiltros äter vad som helst

men egentligen tar de allra helst

en nybakad fralla "to go"

utan att betala nå