Det hela gick av stapeln idag och jag måste bara sjunga ett lovord till amerikanska utbildnings- systemet. Klockan åtta noll noll var det dags att visa sig på avdelningen för kardiologi på Rhode Island Hospital. Där fanns en dam som gav ut sökare och till och med visste att jag skulle komma, vilket inte alltid är fallet. Därefter söktes genast ansvarig "fellow" upp, som är motsvarande 3 års ST och är ansvarig för utbildningen. Venkat hette den lilla indiern som var otroligt trevlig och visade oss runt överallt där det fanns något viktigt att se. Jag väntade på att han skulle säga att vi skulle göra något tråkigt för att han inte hade tid för oss men det otroliga var att detta aldrig hände under hela dagen. Istället gick han igenom 15 EKG (för icke-medicinare, den konstiga klottriga lappen ovan) med oss och förklarade tills jag och min kollega blev snurriga i huvudet. Sen tog han oss till en patient med förmaksflimmer och jag fick tolka på spanska. I princip hittade han på givande saker hela dagen och detta kanske inte låter som något speciellt, men faktum är att inte i något sjukhus jag varit har ST-läkare haft så mycket tid för studenterna.
Sen skrev han ut en case-review som läxa samt 10 EKG som vi ska interpretera tills imorgon.
Sorry för ett relativt tråkigt blogginlägg, men kanske någon mer än farsgubben tycker det låter fint. God bless america, som de brukar säga ;)
Filosofisk slutsats:
Om R i II:an är positiv
finns det alltid lite hopp om liv
1 kommentar:
Vilken tillgång - att få uppleva ett land med sådana ambitionsnivåer vad gäller utbildning av unga människor!
Mamma
Skicka en kommentar