Inte alla som heter Marisol är jobbiga och nervretande.
Inte heller alla som heter Marisol bor i Cancún halva året och badar i en ljummen pool.
De flesta som heter Marisol jobbar nog hela tiden och har inte många pesos till övers för extrautgifter.
Det här får bli historian om Marisol, den väldigt vanliga ovanliga chilenskan av vad jag kan bedöma...
Det hela gick av stapeln den fjärde december 2007. Det var första dagen i Concepcion och Christina och jag hade irrat runt i sjukhuskorridorer, väntat på olika läkare som inte hade en aning och därefter gett upp för dagen och gått hem eftersom jag tror vi också var lite chockade av hela situationen. Hem i det här fallet kan likställas med en sjabbig lägenhet men bär det officiella namnet "Hostal Antuco" och kostade stolta 9000 pesos varje natt. Faktiskt närmare 100 spänn... Hursomhelst gick man in en galleria för att komma till vårt vandrarhem som sen låg längst upp, längst bort men man ska inte klaga. Vi ringde på framför nere vid gallerdörren och gick upp till tredje våningen och när vi ringde på den andra dörren öppnades den med ett stort leende och jag kunde inte låta bli att bli lite kär. Där stod en liten 40-nånting år gammal chilensk dam med lockigt hår och ett brett leende och sa "hola". Jag föll genast in i en konversation med "la senora" och fick till exempel veta att hon lyssnar till namnet Marisol och att hon gärna röker en och annan cigarett i sitt kök där hon annars stryker kläder och lagar frukost.
Jag som tänkte sluta röka blev förstår genast sugen och så började vårat "1 cigg om dagen"- förhållande. Varje dag jag kom hem från sjukhuset hängde jag med Marisol i köket och rökte en, bara en, cigg och sjabbade på spanska.
Jag berättade om Sverige, om Tyskland, om läkarstudier, om flickvänner. Hon berättade om sin son som kommit in på läkarlinjen, om sin dotter som har för stora bröst och vill spara pengar för att förminska dem, om hur hon ensam knegat och försörjt sina barn eftersom pappan stack. Två olika världar men en slags förbindelse över personkemi och framför allt glimten i ögat. Ett ständigt leende på läpparna och nära till skratt. Gött...
Fredagen efter detta hade jag hittat en lägenhet och det var dags att flytta. Vi betalade och jag tog avsked med den obligatoriska kindpussen och sa att jag kommer förbi och hälsar på någon gång. Säkert skrattade hon men jag sa att det gör jag visst det.
Hursomhelst gick jag dit veckan efter och vi tog en cigg och pratade som vanligt.
Jag tror först det var då det blev klart för mig varför hon inte trodde att jag skulle komma. För när vi satt där och småskrattade kom ägarinnan förbi, "la senora" som Marisol kallat henne med en betoning som när man talar om KATO i bröderna lejonhjärta. Marisol var tvungen att prata lite med henne men jag satt och väntade och sen berättade hon att ägarinnan sagt åt henne att hon inte skulle ha kontakt med kunderna dvs inte prata med dem utan lämna dem ifred. Tråkig inställning men ett klart ställningstagande vad gäller värdesättning också. I det ögonblicket kändes det lite underligt och synd att det blev så tydligt för Marisol att det var konstigt att jag kom och hälsade på. Visst hon sa fortfarande ni till mig men allt var avslappnat, men här kom ägarinnan och förbjöd Marisol att prata med mig. Dessutom tillhör jag väl ett annat skikt i Chile som inte har mycket kontakt med vandrarhemsanställda. Marisol jobbar 6 dagar i veckan och jag vill inte veta hur lite hon tjänar.
Vi talade klart och jag tog avsked.
Sen blev det som jag befarat. Jag jobbade mer och fick nya vänner i sjukhuset och i lägenheten och det var inte förrän i förrgår som jag tog mig tid att hälsa på Marisol igen.
Hon blev utom sig glädje och jag också för den delen. La senora var borta och jag har slutat röka så vi fick nöja oss med att bara prata och inte bolma. Men det kändes skönt och jag tvingade henne att säga du till mig. I det hela var det som att övertala henne till att inte ta mig
på för stort allvar, men det är svårt att finna sig tillrätta i ett klassat samhälle även om man tillhör de som behandlas bra utan att man gjort något för att förtjäna det. Marisol förtjänar mer respekt än jag hittills, men det är
det ingen som tar hänsyn till...
Jag tror jag bjuder henne på mat innan jag åker härifrån.
Kanske hennes dotter med F-kupa kan hänga med... ;)
Filosofisk slutsats:
Marisol och Marisol
den ena är snäll, den andra ett troll
